själv eller icke själv?
Har ju suttit här i min ensamhet och funderat på om livet kanske inte vore bättre med en partner. Alltså en pojkvän?
Jag har väl haft min beskärda del av skräck förhållande men James, som lyckade skrämma mig totalt från allt som har men män och förhållanden framför allt. Att öppna hjärtat och tillåta känslor känns fortfarande jobbigt och läskigt.
Men känner även att avsaknaden av att ha någon nära som man kan luta sig mot när vinden blåser...ekonomin dalar och ungarna blir vuxna och ska flytta från mig.
Jag har ju alltid intalat mig själv att självklart är jag bättre off själv än jag är men någon som bara tar plats.
Men tar alla karlar plats?
Inte nog med alla dessa rädslor så är jag ju faktiskt även om att jag ogillar att erkänna så är jag en jävligt petigt fruntimmer.
Mannen ska vara längre än mig....mörka ögon helst mörkt hår ( och nej han måste inte vara mörk hel o hållen även om större delen av de karlar jag dejtat varit det så är inte det ett kriterie) men jag är extra svag för mörka ögon speciellt.
Och MUSKLER....OMG
Men när jag sitter och fantiserar om hur Tant Teresias värld skulle se ut med en man i hennes liv så känner jag att jag vet inte ens hur ett bra förhållande ser ut!
Min föräldrar har inte var de bästa förebilderna DOCK varit gifta sen 1976 så vad blir det........36 år....men det är nog mest i skräck och dåligt samvete som det hållit...och självklart oss ungar...jag och pia har nog också kunnat klassats som en ursäkt för att hålla ihop och stå ut.
Men jag tittar på folk runt mig och känner typ 2 eller 3 av ALLA jag känner som har förhållanden likt det jag vill ha.
Känns väldigt över analyserande ibland JA!!! men känns kan nödvändigt eller så ska man göra som man gjorde när man var fjortis bara kasta sig in i allt och se om det håller.
Jag tror dock att i slutänden så måste det vara en intelligent man som är väldigt förstående :) och självständig och självsäker för att det ska funka.
Kanske man borde fundera på långdistans förhållande.....kanske borde jag anse Eugene som ett förhållande och känna mig lycklig?????
Jag har väl haft min beskärda del av skräck förhållande men James, som lyckade skrämma mig totalt från allt som har men män och förhållanden framför allt. Att öppna hjärtat och tillåta känslor känns fortfarande jobbigt och läskigt.
Men känner även att avsaknaden av att ha någon nära som man kan luta sig mot när vinden blåser...ekonomin dalar och ungarna blir vuxna och ska flytta från mig.
Jag har ju alltid intalat mig själv att självklart är jag bättre off själv än jag är men någon som bara tar plats.
Men tar alla karlar plats?
Inte nog med alla dessa rädslor så är jag ju faktiskt även om att jag ogillar att erkänna så är jag en jävligt petigt fruntimmer.
Mannen ska vara längre än mig....mörka ögon helst mörkt hår ( och nej han måste inte vara mörk hel o hållen även om större delen av de karlar jag dejtat varit det så är inte det ett kriterie) men jag är extra svag för mörka ögon speciellt.
Och MUSKLER....OMG
Men när jag sitter och fantiserar om hur Tant Teresias värld skulle se ut med en man i hennes liv så känner jag att jag vet inte ens hur ett bra förhållande ser ut!
Min föräldrar har inte var de bästa förebilderna DOCK varit gifta sen 1976 så vad blir det........36 år....men det är nog mest i skräck och dåligt samvete som det hållit...och självklart oss ungar...jag och pia har nog också kunnat klassats som en ursäkt för att hålla ihop och stå ut.
Men jag tittar på folk runt mig och känner typ 2 eller 3 av ALLA jag känner som har förhållanden likt det jag vill ha.
Känns väldigt över analyserande ibland JA!!! men känns kan nödvändigt eller så ska man göra som man gjorde när man var fjortis bara kasta sig in i allt och se om det håller.
Jag tror dock att i slutänden så måste det vara en intelligent man som är väldigt förstående :) och självständig och självsäker för att det ska funka.
Kanske man borde fundera på långdistans förhållande.....kanske borde jag anse Eugene som ett förhållande och känna mig lycklig?????